Poesia dal silenzio e Sorgegondolen, Tomas Tranströmer, Crocetti e Herrenhaus [Recensione] :: LaRecherche.it
At the time of the news of the award of the Nobel Prize to Tomas Tranströmer, now is the time to switch to direct knowledge through reading of his texts. Among the major Swedish poets contemporary, the octogenarian Tranströmer, just graduated at home, has to his credit a number of poems rather content covering a period from the first collection of 1954 (17 Dikter) to the latest release of 1996 (Sorgegondolen). Not very known in Italy, have so far been published in our country only two works: in Sorgegondolen 2003. The dismal gondola, for Herrenhaus, translated and edited by Gianna Chiara Isnardi with an excellent critical apparatus and the Poetry Anthology by the silence, by Maria Cristina Lombardi, published by Crocetti premiered in 2001 and these days the third edition. Known and appreciated all over the world even before the highest award just got, it could be termed as Tranströmer a metaphysical poet of the mystery, which opens to the contemplation of nature landscape mirror of the soul and speak both languages with their silence, created as a counterpoint from the human Word who retires in decipherment of listening. It comes out a dictated, clear, concise, free from unlike noun. As measured on musical tones. It is in front of a cartesianesimo and a geometry of space and time outdoors, in their internalization open to metaphoric oxymoron of perception played out in a gestalt dimension, that Word so much just to access the sublime and the panic of the landscape, you make Elegy of anguish, of existence, of disease, of death, of emptiness, of the shadow of night. Space and time caught in their transience at the beautiful and sublime, which open at the same time a fullness of being of the soul. Tranströmer's poetic feature seems to be an elegy panica of existence, in which death and mourning are somehow cope with anxiety in more to solve the aporia of despair. In this sense Kierkegaard seems to be behind the psychological excavation, which thus becomes, rather than psychological, spiritual, opening to the musical spheres of a dimension other than on Earth, in which the poet says "Son carried in my shadow//like a violin in his black bag", but a glimpse of the possibility that in the shadow of his violin case will continue to play forever. Metaphysical realism, therefore, to the extent that Tranströmer captures the reality of existence, which if played in the sa transform empty authenticity of pessimism into optimism full of hope. The fragmentation of the verses, the ellipses almost continues, the allusion, the frequent oxymoron, metaphor, typical of the poet, are to indicate how the man is fragile, it is characterized by the confines of this space and this time. But let us see some possibility of authenticity to counteract the chatter: silence, which slowly makes place to poetica, which opens to clear of salvation, to that God, who, while not mentioned, is. It seems to say that Tranströmer, along the lines of Kierkegaard, is shown with his poetry, rather than to meet the time, to meet eternity.
venerdì 27 marzo 2015
Poesia dal silenzio e Sorgegondolen, Tomas Tranströmer, Crocetti e Herrenhaus [Recensione] :: LaRecherche.it
Poesia dal silenzio e Sorgegondolen, Tomas Tranströmer, Crocetti e Herrenhaus [Recensione] :: LaRecherche.it
På tiden av nyheten om tilldelning av Nobelpriset till Tomas Tranströmer, nu är det dags att byta till direkta kunskaper genom läsning av hans texter. Bland stora svenska poeter samtida har den åttioåring Tranströmer, just examen hemma, på sin meritlista flera dikter snarare innehåll som sträcker sig från den första kollektionen av 1954 (17 Dikter) till den senaste versionen av 1996 (Sorgegondolen). Inte mycket känd i Italien, har hittills publicerats i vårt land endast två verk: Sorgegondolen 2003. Dyster gondolen, för Herrenhaus, översatt och redigerad av Gianna Chiara Isnardi med en utmärkt kritisk apparatur och poesi antologin av tystnaden, av Maria Cristina Lombardi, Utgiven av Crocetti premiär 2001 och dessa dagar den tredje upplagan. Kända och uppskattade världen redan innan den högsta utmärkelsen fick bara, det kunde betecknas som Tranströmer en metafysisk poet av mysterium, som öppnar till kontemplation av naturen landskap själens spegel och talar båda språken med sin tystnad, skapad som en kontrapunkt från mänskliga ord som går i pension i dechiffrera lyssnar. Det kommer ut en dikterade, klar, koncis, fri från till skillnad från substantivet. Som mättpå musikaliska toner. Det är en cartesianesimo och en geometri av utrymme och tid utomhus, i deras öppna för metaforiska oxymoron internalisering av föreställningen utspelar sig i en gestalt dimension, det ordet så mycket bara tillgång till sublima och göra panikslagen av landskapet, göra du Elegi av ångest, av existens, sjukdom, död, av tomhet, i skuggan av natten. Tid och fångas i deras förgänglighet på den vackra och sublima, som öppnar på samma gång en fullhet av själen. Tranströmers poetiska funktionen verkar vara en elegi Panic av existens, som död och sorg är på något sätt handskas med ångest i mer lösa aporia av förtvivlan. I denna avkänning som Kierkegaard verkar vara bakom psykologiska utgrävningen, som således blir, snarare än psykologiska, andlig, öppning till de musikaliska sfärerna av en dimension än på jorden, som poeten säger "Son bar i min skugga / / som en fiol i sin svart väska", men en glimt av möjligheten som i skuggan av sin fiol fall kommer att fortsätta att spela för evigt. Metafysisk realism, därför att Tranströmer fångar verkligheten av existens, som om spelade i sa omvandla tomma äkthet pessimism optimism full av hopp. Splittringen av verserna, ellipserna nästan fortsätter, anspelning, den täta oxymoron, metafor, typiska för poeten, är att ange hur mannen är bräcklig, kännetecknas av ramarna för detta utrymme och den här gången. Men låt oss se några möjligheten att äkthet att motverka prat: tystnad, som långsamt gör plats till poetica, som öppnar till klara av frälsning, till den Gud, som, tag inte nämns, är det verkar säga att Tranströmer, i linje med Kierkegaard, visas med hans poesi, i stället för att möta tid, att möta evigheten.
På tiden av nyheten om tilldelning av Nobelpriset till Tomas Tranströmer, nu är det dags att byta till direkta kunskaper genom läsning av hans texter. Bland stora svenska poeter samtida har den åttioåring Tranströmer, just examen hemma, på sin meritlista flera dikter snarare innehåll som sträcker sig från den första kollektionen av 1954 (17 Dikter) till den senaste versionen av 1996 (Sorgegondolen). Inte mycket känd i Italien, har hittills publicerats i vårt land endast två verk: Sorgegondolen 2003. Dyster gondolen, för Herrenhaus, översatt och redigerad av Gianna Chiara Isnardi med en utmärkt kritisk apparatur och poesi antologin av tystnaden, av Maria Cristina Lombardi, Utgiven av Crocetti premiär 2001 och dessa dagar den tredje upplagan. Kända och uppskattade världen redan innan den högsta utmärkelsen fick bara, det kunde betecknas som Tranströmer en metafysisk poet av mysterium, som öppnar till kontemplation av naturen landskap själens spegel och talar båda språken med sin tystnad, skapad som en kontrapunkt från mänskliga ord som går i pension i dechiffrera lyssnar. Det kommer ut en dikterade, klar, koncis, fri från till skillnad från substantivet. Som mättpå musikaliska toner. Det är en cartesianesimo och en geometri av utrymme och tid utomhus, i deras öppna för metaforiska oxymoron internalisering av föreställningen utspelar sig i en gestalt dimension, det ordet så mycket bara tillgång till sublima och göra panikslagen av landskapet, göra du Elegi av ångest, av existens, sjukdom, död, av tomhet, i skuggan av natten. Tid och fångas i deras förgänglighet på den vackra och sublima, som öppnar på samma gång en fullhet av själen. Tranströmers poetiska funktionen verkar vara en elegi Panic av existens, som död och sorg är på något sätt handskas med ångest i mer lösa aporia av förtvivlan. I denna avkänning som Kierkegaard verkar vara bakom psykologiska utgrävningen, som således blir, snarare än psykologiska, andlig, öppning till de musikaliska sfärerna av en dimension än på jorden, som poeten säger "Son bar i min skugga / / som en fiol i sin svart väska", men en glimt av möjligheten som i skuggan av sin fiol fall kommer att fortsätta att spela för evigt. Metafysisk realism, därför att Tranströmer fångar verkligheten av existens, som om spelade i sa omvandla tomma äkthet pessimism optimism full av hopp. Splittringen av verserna, ellipserna nästan fortsätter, anspelning, den täta oxymoron, metafor, typiska för poeten, är att ange hur mannen är bräcklig, kännetecknas av ramarna för detta utrymme och den här gången. Men låt oss se några möjligheten att äkthet att motverka prat: tystnad, som långsamt gör plats till poetica, som öppnar till klara av frälsning, till den Gud, som, tag inte nämns, är det verkar säga att Tranströmer, i linje med Kierkegaard, visas med hans poesi, i stället för att möta tid, att möta evigheten.
giovedì 26 marzo 2015
domenica 15 marzo 2015
sabato 14 marzo 2015
Alla volta di Leucade: N. PARDINI: LETTURA DI "MAURIZIO SOLDINI: SOLO PER...
Alla volta di Leucade: N. PARDINI: LETTURA DI "MAURIZIO SOLDINI: SOLO PER...: Maurizio Soldini: Solo per lei effemeridi baciate dal sole LietoColle Edizioni. Varese. 2013 Forza evocatrice che sa tradursi...
venerdì 13 marzo 2015
Alla volta di Leucade: MAURIZIO SOLDINI "INEDITO"
Alla volta di Leucade: MAURIZIO SOLDINI "INEDITO": Maurizio Soldini UNA POESIA INEDITA DI MAURIZIO SOLDINI Poesia densa, generosa, folta, i cui versi, con eufoniche inarcate, ab...
Iscriviti a:
Post (Atom)